Start
Blogg - publik
Blogginlägg
-
Utvecklare: Team Bondi
Utgivare: Rockstar Games
Plattform: Playstation 3, Xbox 360
Åldersgräns: 18 år
Betyg: 5 av 5
La Noire är filmupplevelsen som vi alltid har velat spela. När Heavy Rain släpptes förra året var vi beredda på att få sätta oss in i en film av genren thriller för att lösa brott. Men vi fick aldrig komma så nära som vi ville. Heavy Rain var ett otroligt snyggt och spännande spel, men det blev aldrig med än en interaktiv film i spelform. La Noire visar vart skåpet ska stå.
Någonting som få vet är att La Noire har tekniskt sett varit under utveckling sen 2003. Då var det planerat att det skulle vara exklusivt till Sony, men efter ett par års utveckling och en stor mängd spenderade pengar så slopade Sony La Noire. Men ingenting var förlorat då Rockstar valde att plocka upp produktionen av spelet. Nu har det gått åtta år och spelet har nått butikshyllorna.
I spelet får vi se 40-talets Los Angeles som vi aldrig kommer att få uppleva det. Team Bondi har ansträngt sig för att ge oss en genuin bild av 40-talets LA. Allt från byggnader och bilar till kläder och musik är tidsenligt och som grädde på moset är musiken perfekt stämningssättande med dess bekväma toner och fantastiska jazz.
I spelet får man hoppa in i rollen som Cole Phelps. En veteran från andra världskriget som precis har blivit polis. Han får börja med att patrullera på gatorna, men med spelarens hjälp så arbetar han sig upp i polisvärlden. Efter att ha löst ett par brott när han har patrullerat får han börja på trafikenheten. Sedan vidare till större kontor där man får handskas med större brott som mord och droger. Utöver de ”vanliga” morden som man måste lösa får man också handskas med större, mer uppmärksammade, brott så som mordet på den Svarta Dahlian.
Som ni läste tidigare så nämnde jag Heavy Rain. Ett spel som skulle vända upp och ner på hela spelvärlden med dess otroligt realistiska grafik och karaktärerna som faktiskt kändes som riktiga personer med fenomenalt minspel. Allt detta samtidigt som det skulle leverera en realistisk och gripande story som skulle suga in spelaren Men som sagt, det nådde aldrig riktigt fram. Restriktionerna var för tydliga för att man skulle kunna sugas in i spelet. Det som La Noire lyckas med är de verkliga karaktärerna. Team Bondi har utvecklat en egen ansiktsavläsningsmjukvara som de har använt under inspelningen av röstskådespeleriet som har gjort att skådespelarnas ansiktsuttryck har lästs av och ger karaktärerna mer personlighet.
I Coles polisarbete är detta väldigt tydligt när han ska intervjua vittnen och misstänkta. När man har satt sig ner med sitt intervjuoffer så tittar Cole ner i sitt anteckningsblock där alla ledtrådar och frågor är nedskrivna. Man väljer en fråga som Cole ställer till offret. Sedan svarar den intervjuade på frågan. Sedan är det spelarens tur att utgå i från den intervjuades ansiktsuttryck om den ljuger eller talar sanning. Det går att välja mellan tre olika svar som Cole kan välja. Om man ser att den intervjuade levererar ett rakt svar utan att se suspekt ut så kan man välja att personen talar sanning. Om den intervjuade vrider på sig och tittar åt något annat håll och verkar skyldig så kan man antingen välja att personen ljuger eller så kan man tvivla på personens svar. Det hela är väldigt välgjort och det är svårt att inte bli imponerad när man som spelare måste analysera den intervjuades ansiktsuttryck.
Bara för att det här är ett spel från Rockstar så ska man inte tro att det är en kaos-simulator à la Grand Theft Auto. Tvärt om. Man spelar som polis och som polis får man inte löpa amok och ha ihjäl alla man ser. Om man försöker med detta så slutar det med att man får dålig poängställning i slutet av uppdraget. Där har vi ett problem med spelet. Det är inget stort problem, men ett problem ändå. Man får knappt någon bestraffning alls om man misslyckas eller gör någonting dumt. Man har alltid möjligheten att köra om olika brottsfall som man har tidigare avslutat. Om jag än en gång jämför La Noire med Heavy Rain så kan man se hur de olika spelen hanterar misslyckande. La Noire är otroligt förlåtande. Råkar man köra ihjäl någon så får man upp ett varningsmeddelande där det står att man får sämre poäng om man fortsätter vara odräglig. Om man dör så är det bara att köra om tills man lyckas. Misslyckas man och dör i Heavy Rain är det kört. Man kan inte spela vidare med den karaktären och slutet blir helt olika beroende på hur man spelar. La Noire är ett väldigt rakt spel på det sättet. Man får ett fall, åker till brottsplatsen, letar ledtrådar, intervjuar vittnen och misstänkta och sedan arresterar man den skyldige. Det finns inte så mycket mer att göra. Även om man under fallens gång kan göra en avstickare och hindra andra brott, som bankrån och dylikt, så fattas det ändå någon sorts frihet som borde vara mer närvarande.
Hur som helst är La Noire ett fantastiskt spel som man borde testa i sommar. Det har varit under utveckling väldigt länge och det är en otrolig spelupplevelse trots dess brister. Dialogen mellan karaktärerna är otroligt välskrivna på ett sätt som bara Rockstar kan leverera. Jag kan meddela att Team Bondi tänker utveckla en uppföljare och att den inte kommer att ta lika lång tid att utveckla. Jag är en av dem som kommer att vänta ivrigt på nästa del i denna fenomenala franchise.
-
Här kommer bloggversionen av Crysis 2-recensionen som är på sida 24 i fredagens tidning. Lite längre och lite mer svammel.
Utvecklare: Crytek
Utgivare: Electronic Arts
Plattform: PC, Playstation 3, Xbox 360
Åldersgräns: 18 år
Betyg: 4 av 5
När jag för första gången installerade Crysis på min datormaskin i november 2007 blev jag helt förskräckt. Min dator kunde inte hantera den episka prestandakraften som Crysis krävde. Det fick mig att köpa en ny dator. I spelvärlden slängdes frasen ”Crysis-proof” runt om datorer som kunde köra Crysis utan problem. Spelet blev mer som ett tekniskt prestandatest istället för det fantastiska spel som det egentligen var. Mindre än ett år senare släpptes Crysis: Warhead. Där fick vi spela som den mer intressanta personen av teamet som vi fick följa i det första spelet: Sergeant John ”Psycho” Sykes. Det var då man insåg att Crytek kanske inte bara var en spelstudio som hatade dåliga datorer, utan en spelstudio som kunde leverera en bra story samtidigt som ens dator höll på att överhettas. Nu har det gått två och ett halvt år sedan Warhead släpptes och Crysis 2 finns ute i butikerna. Vad har man att förvänta av en sådan studio som Crytek den här gången? En episk spelupplevelse som kan vara ett av de bästa vi kommer att få se i år.
Den här gången får vi spela som marinsoldaten Alcatraz. Han och hans team av soldater har precis blivit nedskjutna vid Manhattan i New York av ett utomjordiskt skepp. Alcatraz är den enda överlevande tack vare att Prophet, ledaren av teamet i det första spelet, drar upp en ur vattnet och sätter på Alcatraz sin Nanodräkt. Här kastas man direkt in i storyn som cirkulerar kring varför alienrasen Ceph har attackerat och ockuperat centrala Manhattan.
Storyn är skriven av science fiction-författaren Richard Morgan, som är en etablerad författare inom ämnet dystopi. Tillsammans med manusförfattarna på Crytek har de tagit fram en story som håller spelet vid liv och gör Crysis 2 till ett av de mest intressanta spelen som har släppts hittills i år.
Till skillnad från tidigare Crysis-spel så har kontrollen av dräktens lägen blivit mycket effektivare. Tidigare var man tvungen att välja vilket av dräktens fyra olika lägen man skulle använda för tillfället. I Crysis 2 har de alltså ändrat detta till ett mycket simplare och effektivare system. Detta för att man ska ha bättre kontroll över situationer man hamnar i. Man kan, till exempel, gå in i en eldstrid mer skydd aktiverat. Sedan om situationen känns för intensiv så är det bara att byta till osynlighet för att kunna backa tillbaka och få en överblick över situationen. Eller så kan man göra tvärt om. Det är helt upp till dig själv hur du vill spela.
Djungelmiljöerna från tidigare spel har bytts ut mot betongfasader som sträcker sig mot himlen. Många kritiker anser att denna ändring förstör frihetskonceptet som har lyfts fram i tidigare Crysis-spel. De första spelen utspelade sig i vida djungler där man fritt kunde välja hur man skulle gå till väga för att besegra sina fiender. I Crysis 2 har banorna blivit mer linjära, men den taktiska valfriheten finns fortfarande där. Bara i en mindre skala.
Det som gör Crysis 2 till ett av de mest intressanta spelen som hittills har släppts i år är inte bara singleplayer-delen. Sp-delen är fenomenalt levererad och omspelningsvärdet är relativt högt. Men det är i multiplayer som kommer att vara den största tidsboven. Spellägena i mp är lätta att känna igen. De består av lagbaserade matcher där man antingen ska ta kål på det andra laget eller ockupera ett visst ställe. Andra spellägen går ut på att det ena laget får använda sig av nanodräkten och dess funktioner och det andra får bättre vapen. Det blir mycket mer lagbaserat än andra spel som går att spela just nu. Det är till exempel praktiskt taget omöjligt att springa runt ensam och vara en enmans-armé i Crysis 2. Utöver själva spelandet så valet av utrustning rätt standard med dagens mått. Man kan välja vapen, tillägg till vapnen och vilken sorts granater man ska använda. Sedan får man också välja vilka specialgrejer till nanodräkten man vill använda. Det är ungefär samma saker man får använda i singleplayerläget som i multiplayer. Man kan jämföra specialgrejerna med Perks i Call of Duty. Vissa gör att man kan ladda om snabbare, andra gör att man kan gå in och ut ur stealthläget snabbare eller att man kan se var motståndaren skjuter ifrån.
Varför ska man lägga vantarna på detta spel? Jo, för att det är ett spel som levererar. Det bästa är ju helt klart nanodräkten tillsammans med friheten. Friheten är dock inte lika tydlig som i tidigare Crysis-spel, men den finns ändå där. Man får tänka vertikalt istället för horisontellt. Lägg på en klyschig, men bra, story och otroligt bra AI tillsammans med förstklassigt multiplayerläge När man har insett detta så kan man med gott samvete spendera otaliga timmar framför Crysis 2.
Multiplayerklasserna som finns i spelet. Det är inga direkt valbara klasser, utan mer samlingsnamn beroende på hur man spelar.
Någonting jag inte har nämnt är att det går att spela Crysis 2 i 3D! 3 DIMENSIONJÄVLAR HÖJER SPELUPPLEVELSEN MED EN MILJON. Eller inte. Det är bara en kul funktion.
/André -
I brist på annat så lägger jag upp denna fenomenala krönika. Det kommer en E3-uppdatering inom kort.
En familj sitter vid matbordet. En helt vanlig familj där föräldrarna jobbar på dagarna. En helt vanlig familj där barnen går i skolan. En typisk Svensson-familj. Just den här dagen är första dagen på sportlovet. Barnen har varit lediga och har spenderat denna fenomenala dag med att göra vad dagens barn brukar göra.
”Nå son. Vad har du gjort en sådan underbar dag som idag?” frågar modern ömt och varsamt.
Sonen rycker lättsamt på axlarna, tuggar och sväljer sin spaghetti med köttfärssås.
”Ingenting speciellt. Sålt knark. Köpt sex av prostituerade. Mördat 539 gängmedlemmar, 142 poliser, och ett par dussin fotgängare. Räddat världen från utomjordingar och...
Den unga mannen fortsätter rada upp dagens bravader medan resten av familjen fortsätter äta sin gudomliga måltid.
”Ja och sedan har jag äntligen klarat sista bossen på Super Mario.”
”Åh jag blir så stolt över dig, son.” säger den ömma modern.
Detta scenario är verkligen inte realistiskt, men det är vad dagens ungdomar faktiskt gör på daglig basis i spelvärlden. Spelare tänker väldigt sällan på denna morbida sanning och oftast brukar föräldrar bara blunda för det hela. Spel har under de senaste åren varit en slagpåse för allt jävligt som händer. Efter skolmassakrer och dylikt så har någon eller några valt att lyfta ett varningens finger för dessa mördarsimulatorer som lär barn att döda på ett effektivt sätt.
Spelare väljer sällan att tänka på deras illdåd. ”Det är ju bara ett spel”. Visst, så kan man tänka. Men om man jämför dagens spel med spel från förr, ser man en markant skillnad i realism. Dagens spel strävar efter att vara ultrarealistiska, vilket gårdagens spel verkligen inte är. Redan på den tiden fanns en fingerhyttande moraltant som sa att unga spelare skulle få men för livet om de satt och spelade spel. Det värsta man kunde se i tv-spelvärlden på den tiden var en rörmokare som mosade sköldpaddor med sina fötter. Jag måste säga att jag har fått men för livet på grund av det. Jag anser att rörmokare har det häftigaste jobbet i världen och jag hatar tolv pixlar höga sköldpaddor. Det är sånt jag får leva med.
Dagens ungdomar lägger vantarna på spel som Bulletstorm där man lär sig att mörda med finess. Ett spel där man kan separera huvudet från resten av kroppen med kirurgisk precision och få obscena mängder poäng av det. Hur kommer deras tankar att utvecklas? Jag tror inte att diskussionen om huruvida spel är skadligt för psyket kommer att få någon slutlig punchline inom en snar framtid. Vi kommer att få bevittna fler skolmassakrer, onödiga mord, Fritzlade familjer och våldtäkter av olika slag innan någon kommer på den slutgiltiga anledningen om varför sådant sker.
Jag kan bara spekulera och säga att det inte är spelens fel. Det är folk som kanske besitter en genuin ondska och som kan ha ett intresse inom spel som man bör skylla på. Med dessa ord tänker jag avsluta. För nu ska jag och hundra tusen andra svenskar fortsätta att mörda och lemlästa.
André Stray
För vidare läsning och dylikt kan ni väl googla på video game violence. Eller titta på grafen nedanför. Eller trycka på den här >länken<.
-
För det första så vill jag berätta hur besviken jag är på mig själv som missade köpingsyran. Jag ville köra en favorit i repris, men det blev inte av. Istället körde jag på bartömningen på kårhuset här i Piteå. Det fungerade det också. Och för att göra detta till spelrelaterad information så kan jag berätta att jag tog ett snack med Tejbz.
Hur som helst, jag dreglar fortfarande över det faktum att den här sommaren är otroligt spelfylld. och nu när jag har börjat fått spel från Nordic Game Supply så kommer jag inte lida av tristess en endaste minut.
Men på tal om olägligheter så fick jag L.A. Noire precis innan min tentaperiod började, så det var lite jobbigt att inte kunna sätta sig med spelet. Men nu är jag några timmar inne i det, och det är helt fantastiskt. En nära vän till mig har varit med när jag har spelat och hon har uttryckt grova känslor av vördnad när hon såg minspelen och ansiktsuttrycken. Och om hon blir så pass imponerad, så kan ni ju tänka er hur jag satt och såg ut som ett fån när jag startade spelet första gången.
Jag håller också på att pilla ihop otaliga mängder recensioner, så det är bara hålla ögonen öppna i tidningen för sånt.
Detta kan ni ta och lyssna på om ni vill ha lite mer chill i eran vardag.
Peace
/André
-
En gång bestämde jag mig för att titta på en film. Det var filmen Postal av regissören Uwe Boll. Om ni får dålig smak i munnen av det namnet så är det helt befogat. Han är en fruktansvärd regissör. Men efter att ha sett ett antal intervjuer med honom så verkar han vara en relativt sund människa som älskar spel och filmer. Grejen är bara den att han är, som sagt, en otroligt frukantvärd regissör. Den första Boll-filmen jag såg var Postal. Filmen Postal är baserad på spelet Postal. Ett spel där man spelar psykopat och får möjligheten att tända eld på folk genom att slänga bensin på dem och sedan kasta tändstickor på dem. Sedan får man givetvis möjligheten att släcka elden genom att urinera. Det är ett väldigt underhållande spel, om man utelämnar psykopat-potentialen.
Filmen däremot. Den är hemsk. Riktigt usel. När man ser en dålig film så kan den vara sådär charmigt dålig. Men inte Postal. Den är bara hemsk.
Men nog om dåliga spelfilmer. Förra året kom kanske världens bästa film som är inspirerad av tv-spel: Scott Pilgrim vs the world. I filmen blir Scott Pilgrim förälskad i en nyinflyttad flicka vid namn Ramona Flowers. Det Scott inte vet är att om han vill vara tillsammans med Ramona så måste han besegra hennes sju onda ex. Filmen tar med sjukt många spelreferenser och är hittils den enda filmen som fått har med Legend of Zeldas signaturmelodi. Scott Pilgrim spelas fantastiskt av den evigt obekväme Michael Cera (Superbad, Year one m.fl).
Jag vill ge filmen femton av fem toasters. Med smör. Det är den här sortens spelrelaterade filmer vi vill se. Inte Uwe Bolls påtagligt dåliga försök att göra häftiga filmer. All respekt till mannen dock. På något sätt går han plus-minus-noll på sina filmer.
Peace
André Stray -
Tidigare har somrarna varit en period då spelvärlden stannar upp. Spelutvecklarna brukade jobba på sina höstreleaser medan de som spelar springer runt på diverse fält och lever livet. Oftast brukar det släppas ett eller två riktigt bra spel under sommarperioden. För två år sen var det Batman: Arkham Asylum och Infamous. Förra året var det Red Dead Redemption.
I år har tydligen helvetet fyllts av is då hela sommaren är full av spelmöjligheter. Här kommer en odetaljerad och opersonlig lista på vilka spel som jag taggar onödigt mycket till:- Brink, 13 maj
- No More Heroes - Heroes Paradise, 19 maj
- L.A Noire, 20 maj
- Infamous 2, 6 juni
- Duke Nukem Forever (!!!), 10 juni
- Alice - Madness Returns. 16 juni
- Dungeon Siege 3, 17 juni
- Sedan avslutas sommaren med: Deus Ex - Human Revolution, 26 augusti
Vad betyder det här då?
Jo. Det betyder att väldigt många gamers kommer att hoppas på en regnig sommar då de ändå kommer att sitta inne och spela. Sedan antar jag att en hel del frustrationer kommer att förekomma. Mest från föräldrar som kommer att visa ett starkt ogillande på deras barns spelvanor. MEN! Det här betyder att jag kan spendera sommaren med att skriva och spela. True story.
Som Tobias "Tejbz" Öjerfalk brukar säga: My life is fucking awesome.
Eller som jag, André Stray, brukar säga: Ibland är livet helt okej, bortsett från när Sony ger asmånga ångest med 2.2 miljoner stulna kreditkort. Well, at least it was free.
Ärtor.
/André Stray
PS. Här är en liten video för att peppa lite gamers
I snart en vecka har ps3-ägare varit utan möjligheten att koppla sig till playstation network. Diverse nyhetssajter har skrivit om en potential attack som har psn har blivit offret för. Vad betyder det för oss vanliga användare? Jo, att vi kommer att bli av med alla våra pengar för att vi har varit dumma nog att koppla ihop våra kreditkort med psn.
-Det här sög ju, säger André Stray när han läser detta.
Men det gäller väl bara att vara vaksam över sitt konto och inte skicka ut sina kontaktuppgifter till någon som säger sig vara officiell Sony-arbetare.
Det bittraste saken med attacken är att ingen har kunnat logga in på psn på en hel vecka. En hel jävla vecka alltså utan online-gibb. En hel vecka utan att äga noobs på Crysis 2. En hel jävla vecka utan att skjuta folk i huvudet. Det kanske är en bra sak. Men vad vet jag.
Jag läste på aftonbladets hemsida att en veckas downtime består av ca 77 miljoner kronor. Det är relativt asmycket pengar. Men samtidigt som Sony förlorar massa pengar så sparar vi vanliga dödliga otroligt mycket pengar då vi inte kan köpa någonting från psn.
Mer info om attacken finns >här<
Vad händer annars då? Jag har varit här nere i Köping sen i fredags och har hunnit med att göra både det ena och det andra. For the lulz, givetvis. Plus en hel del slagsmål i Mortal Kombat. Jag älskar Mortal Kombat.
Peace
André Stray
Länk till humorn ovan finns här.Den senaste flugan (ja, jag kallar det för fluga) i spelvärlden är ju förståss 3D, Om någon har missat 3D-grejen så är det den här fenomenala saken som kommer att revolutionera sättet vi spelar på. Precis som Wii gjorde. Precis som Virtual Boy gjorde. Precis som strumpor revolutionerade fötter.
Yeah right. Det är inte ett nytt sätt att spela på. Det ger möjligtvis djup i spelet, och då menar jag inte MGS4-djup, utan endast visuellt. Det är inte revolutionerande. Det är irriterande.
Många kanske inte vet detta, men nintendos senaste konsol har blivit den mest tillbakalämnade konsolen genom tiderna. 3DS-en har gett folk huvudvärk, illamående, mensvärk, ledvärk och diverse dåliga saker. Nu är det förvisso så att folk bara har blivit illamående och fått huvudvärk av att spela, men borde inte det räcka för att ta tillbaka en konsol? Tänk att ni köper en bil med sjukt många häftiga funktioner, sedan inser ni när ni kör den att det sprutar glassplitter från fläktsystemet. När ni går tillbaka till bilhandlaren så rycker denna på axlarna och säger "Det finns ju folk som tycker att det är häftigt".
Nu kanske inte detta är ett bra exempel alls och jag virrar bara in mig i konstiga saker. Men ni lär förstå vad jag menar. Jag blev inbjuden till en förtitt på 3DSen innan den lanserades. Då kände jag att det var ganska meningslöst. Var är intelligensen i det hela? Visa för mig att 3DSen är värd att ha så får vi se vad jag säger i framtiden. Se det här som en utmaning Nintendo. Do you accept my challenge?
För att lätta upp stämningen lite så får ni se en mes till herre spela ett av 2010s läskigaste spel. Det är pretty hilarious även om man inte har spelat spelet.
Då var det dags igen. Att skriva ett blogginlägg med syfte. Men sen inser jag att jag skriver om spel, så syftet blir så otroligt mycket roligare!
Senaste veckorna har jag lekt med insidan av mitt ps3. Jag har värmt processorerna och diverse komponenter till hutlöst höga gradet (400ish+) och kletat på kylpasta. Det är en underhållande sysselsättning som tidigare har resulterat till ett par dagars speltid. Jag vet att det är inte en permanent lagning. Men med den nya kylpastan så hoppas jag på att lagningen håller längre än tidigare. Annars får jag beställa fluss eller flux till komponenterna.
Jag måste ju i alla fall spela igenom det fenomenala spelet Crysis 2. Och så måste jag förståss spela igenom Yakuza 4 och Homefront också, men jag lägger fokus på Crysis 2 för tillfället. Jävlar anamma vilket spel det är. Crytek har tagit hjälp av författaren Richard Morgan för att få till en galet schysst story. Och sedan har Hans Zimmer gjort musiken till spelet, vilket gör att allting känns episkt. Jag är odrägligt imponerad av hela spelet. Recensioner på dessa spel jag har nämnt, plus Pokémon White, kommer att hamna i en tidning nära dig inom en snar framtid.
Sen har jag årets scoop till alla läsare! Jag, André Stray, kommer att vara hemma i Köping under veckorna 17, 18 och 19 för att praktisera på Bärgslagsbladets redaktion. It's gonna be pretty epic. Plus att jag får möta alla mina tusentals fans i mina hemstäder.
Vad vill ni mer veta?
Jag har inte införskaffat mig ett 3DS om ni undrar. Har ni sett vilka releasespel det har kommit till den? Nej juste. Det är ganska lama spel som fungerar helt okej. Själva konsolen verkar dock vara fenomenal och den har sjuk potential till att bli en fantastisk konsol. Om man nu bortser från synskadorna man kan eller inte kan få av att spela under en lång tid. Men still. Det är en fin bit hårdvara. Jag kommer ändå att vänta till sommaren med att köpa ett exemplar av Nintendos senaste kassako. Kid Icarus och Legend of Zelda - Ocarina of time är mer lockande än Nintendogs+Cats eller Pilotwings Resort. Just saying
Det får väl vara nog. Jag kan tillägga att jag funderar på vad nästa krönika ska handla om. Det lutar åt att skriva om hur röstskådespeleriet tillför i ett spel. Eller så blir det någon harang om varför jag inte spelar sportspel. Det kan bli någonting om vad som helst. Det är en galen värld vi lever i, så jag måste ju skriva om någonting relativt galet.
Peace
// André Stray
Just for teh lulz (Men ack så sant. KNAS, som Paolo Roberto säger i kult-filmen Stockholmsnatt)
Spelåret 2010
Jag minns när 2008 var över. Då tänkte jag att 2008 var året då denna generations spel verkligen vaknade till liv och gav oss den ultimata spelupplevelsen, och att det inte skulle bli bättre än såhär. Ett år senare tänkte jag att André från 2008 hade helt fel, det var ju 2009 som var året då denna generations spel värmde hjärtat med sina fenomenalt designade spel som fick en att le och spendera otaliga timmar framför datorn eller TVn. Nu har det gått ytterligare ett år och jag sitter fortfarande och tittar besviket på André från 2008 och 2009. Vilken naiv liten pojke det var.
Året 2010 överträffade mina förväntningar. Jag menar, 2009 hade Batman: Arkham Asylum. Utan att ha ett ordentligt Batman-spel planerat så hade 2010 inte så mycket att komma med. Men skämt åsido. 2010 var året då spel-serier som Halo och God of War avslutades. 2010 var året då Sony och Microsoft kastade sig in i matchen mot Nintendo om rörelsebaserade kontroller. 2010 var året då indie-spelmarknaden exploderade och visade oss att less is more.
2010 var året då allting förändrades.
Stora spel i all ära, men 2010 visade oss att störst inte alltid är bäst. Indie-spel som Super Meat Boy, Limbo och Deathspank visade oss att vi kan spendera otroligt många timmar utan att behöva betala flera hundra kronor. Jag kan säga att jag har spenderat många fler timmar med Deathspank än vad jag har med Call of Duty – Black Ops, och jag har haft mycket roligare med Deathspank. Indie-spelen har framkallat en lättsammare stämning över hela spelvärlden som kommer att anammas i flera år framöver.
Fram till denna indieexplosion så känner jag att spel började bli mer och mer seriösa. Fler spel började innehålla mer ”vuxna” element som politik, rasism och etiska frågor. Det kändes som att vissa spel började ta sig själva på lite för stort allvar. Det är inte en dålig sak i sig, det har lett till att fler har börjat spela tv-spel och spelen når ut till en bredare publik, men någonstans på vägen har själva essensen till detta fenomenala tidsfördriv försvunnit. Jag minns inte att jag kände att jag var tvungen att ta kål på Kung Koopa i Super Mario för att han var en ond diktator som hade onda åsikter och behandlade sitt folk som skräp, utan jag spelade för att jag tyckte att det var roligt och att jag ville vinna. Det var definitivt inte min tanke när jag startade Mass Effect 2 för första gången. Då var jag ute efter någonting episkt.
Tack 2010 för att du gav oss tillbaka lättsamheten till spelvärlden.
Förra året så gjorde jag en lång rad med mindre recensioner på spel som släpptes 2009. I år tänker jag göra det lite mer personligt. Här kommer de spel som jag tycker är roligast, mest tidsuppslukande och imponerande. Rent ut sagt, de spel som jag har njutit mest av. Jag kan också passa på att säga att jag inte har skrivit om Starcraft 2 eller Call of Duty: Black Ops. Detta på grund av att de inte behöver uppmärksammas. Dessa spel är de spel som sålde bäst under årets gång. Black Ops sålde fler exemplar den första veckan än vad vissa spel gör över huvud taget.
Innehåll
BERÄTTA
Värdefullt evenemang
Vår kväll i Köping
MÅNADENS BILD
Res med Bärgslagsbladet/Arboga Tidning
Annat innehåll
Prenumeration
Sök i bloggen
Senaste inläggen
Arkiv
Sök på bblat.se
Senaste nytt
- 01:11
- Gaphals krossade ruta
- 16/05
- Kolsva tog femetta
- 16/05
- Fanny Olsson vann på Täby Galopp - igen
- 16/05
- Filip och Fredrik gör ny säsong av "Breaking News"
- 16/05
- Någon eldar upp barnens arbete
- 16/05
- Arbetet dyrare än väntat
- 16/05
- Stöldförsök stoppades av vittne
- 16/05
- Pollenhalterna sjunker igen
- 15/05
- Inbrott i två lägenheter på två timmar
- 15/05
- Resenärer grep in vid stationsbråk
- 15/05
- Räkna med tågstrul mot Stockholm igen
- 15/05
- Mistelns matsal öppen
- 15/05
- Ännu okänt pris på Jädersbruks herrgård
- 15/05
- 2,5 års fängelse för grov misshandel
- 15/05
- Saaben redan på museum – i Köping
De senaste Babybilderna
De senaste Grattisannonserna
Åsikter
Annons
Nära&Kära
Läsarbloggar
Mest lästa
Vi finns även i din mobil
Användarvillkor
Kontaktinformation
