Jag fick nöjet av att intervjua Ulf Eneroth inför dagens Sommarbloggenuppslag i tidningen. VI fick inte plats med allt i tidningen, men det är ju det som är tjusningen med webben - ett oändligt utrymme. 
Ulf har jobbat på Bärsingen i 36 år och har en hel del historier att berätta. Här han han delat med sig av några utav dem. Läs och njut!

//Veronique
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
 "Märkligt, nu sitter jag på Schürrers plats"

I 36 år har Ulf Eneroth jobbat på Bärgslagsbladet/Arboga Tidning. Redan som 16-åring började han på ”Bärsingen” som sommarvikarie. Efter det har han haft blocket och pennan med sig överallt.

På högstadiet hade han en engelsklärare, Anna-Lisa Tottmar, som sedan blev journalist på Bärgslagsbladet.
– Hon blev min mentor och puffade på mig, säger Ulf.
– Det var hon som lärde mig att inte skriva ordet ”man”, som jag sedan dess aldrig skriver i mina texter.
Det var Anna-Lisa som lärde honom vikten av att alltid bära med sig artikelidéer.
– När jag hade nyhetstorka gav hon mig en lista med tio uppdrag och sa: ”Börja uppifrån”…
Den där första sommaren som journalist bevakade Ulf bland annat junior-SM i tennis som spelades i Köping. Där fick han göra en intervju som han inte glömmer.
– Då intervjuade jag en 13-årig pojkspoling som var jätteduktig i tennis. Han sa att han funderade på om han skulle bli tennisspelare eller hockeyspelare.
– Han hette Björn Borg.
Ulf studerade ett år i USA som utbytesstudent, och efter ”lumpen” sökte han till journalisthögskolan, men där kom han inte in.
– Jag struntade i det och gick min egen väg. Jag frilansade hela tiden.
Han jobbade på fabriken Supra, numera Yara, tills han fick anställning på Bärgslagsbladet år 1975.
– Efter en vacker dag ringde chefredaktören Kalle Östgren på tidningen och frågade ”Ulf, ska du inte jobba här?”.
Sedan han började på Bärgslagsbladet har han skrivit om allt mellan himmel och jord. En av de svåraste sakerna att bevaka inträffade för tre år sedan. Då var det rättegång i ”Arbogamorden” i tingshuset i Köping, där Bärgslagsbladet/Arboga Tidning har sina lokaler nu.
Han berättar att det då satt 65 personer i salen där vi nu sitter 12 reportrar.
– Det var en otroligt stark journalistisk upplevelse att följa det rättsliga efterspelet. Christine Schürrer har ju hela tiden nekat.
Tre år senare blir han nu konstant påmind om dramat som en gång ägt rum i salen.
– Nu sitter jag på Christine Schürrers plats.
– Det är lite märkligt. Just det att jag fysiskt sitter där hon satt på sin stol. Hon satt ju där. Nu sitter jag där.
Förutom att vara reporter har Ulf även varit nyhetschef på tidningen. Det föll honom inte riktigt i smaken.
- Alla vill ju skriva. Det är inte så kul att hålla på och planera. Att vara på plats är bäst, säger han.
Han återgick till att vara reporter, och det är så han trivs bäst. Men som journalist har man även skyldigheter.
- Det är fritt under stort mått av ansvar kan man säga. Dels ett ansvar att leverera och göra sina artiklar, dels att det ska bli rätt. Det ska ju vara intressant också.
Det är viktigt att folk vill läsa det man skriver, förklarar Ulf.
- Att skriva något som ingen bryr sig om är inte kul. Det ska vara något som väcker intresse.
Och något som verkligen väckte intresse var en nyhet om en ”tandlös” man som ville ha sin tänder tillbaka.
- Du ska alltid som journalist ställa frågan ”har det hänt något mer”. När du intervjuar har du ett specifikt syfte. Men de bästa historierna kommer när man frågar om det har hänt något annat.
Och det var precis så det gick till när Ulf fick nys om något som skulle visa sig bli en nyhet som spred sig över hela världen.
- Det var just i det här huset för 15 år sedan. En som jobbade här plockade fram ett brev som hon fått på förmiddagen en timme tidigare och som hon inte läst än. Då läste jag det och då stod det på dålig svenska ”jag vill ha tillbaka mina tänder”. Och då kände jag ”hallå här har vi en historia”.
Det handlade om en man som hade beställt två implantat från folktandvården. Han fick de insatta, men när han inte kunde betala tog folktandvården tillbaka ett av implantaten och låste in det i ett skåp. Efter att Ulf skrivit om tandkampen i Bärsingen, och storyn hade snappats upp av medier runt om i världen, tog det två dagar innan Socialstyrelsen beordrade folktandvården att sätta tillbaka implantatet.
- Mig veterligen har han fortfarande inte betalat.
Sedan Ulf började jobba på tidningen för 36 år sedan är det mycket som har hänt och förändrats. Han har bland annat fått en möjlighet att lära ut journalistik till andra blivande skribenter. Det gör han på Poppius journalistskola i Stockholm sedan 16 år tillbaka.
Men det är mycket som har förändrats inom journalistiken sedan Ulf sommarjobbade på Bärsingen för första gången.
- Det är mycket högre tempo. De ställer allt högre krav på oss enskilda journalister att hinna med, förstå teknik, förstå datorer och allt det nya som kommer.
Men för Ulf är egentligen allt det där nya oviktigt. Det finns andra delar av journalistiken som är viktigare.
- Det spelar ingen roll om jag har problem med de här pusselbitarna, det är berättandet som är a och o.
- Folk bryr sig inte om teknikstrulet, det är historien som är viktig.
Under sin tid på tidningen har Ulf rapporterat om lyckliga stunder, konstiga stunder, varsel, nyetableringar, rättegångar, sport, kultur… I princip allt.
Trots att det har gått upp och ner i världen sedan Ulf började jobba som journalist har han aldrig ångrat sitt karriärsval.
– Jag har alltid trivts, alltid tyckt det varit roligt, det är alltid intressant att berätta en historia eller nyhet. Helst positiv.