Vi träffas på ett kafé i centrala Västerås. Niclas tillbringar några dagar med familjen hos svärföräldrarna i Tidö-Lindö. Eftersom han ändå måste in till stan för att köpa snus passar mötesplatsen bra.
Dagen innan har Niclas blivit intervjuad av Måns Zelmerlöw i direktsänding när han satt i guldsoffan på Allsång på Skansen.

Hur hamnade du där?
– Jag älskar Twitter och Facebook och är en av dem som har hållit på med det längst. Jag har dessutom bestämt att jag ska göra lite tokiga och spontana grejer under året. Att inte tänka så mycket. Därför var Allsången en kul grej.
– En del tycker att jag sålt ut mig, men mitt mål är att så många som möjligt ska använda sig av sociala medier. Därför är det kul att Twitter får utrymme i ett så stort TV-program, så att folk får en bild om vad det handlar om. För min del får sociala medier gärna bli hur folkligt som helst.

Vi ska återkomma till de sociala medierna, men först backar vi tillbaka i tiden. En sisådär fyrtio år för att vara exakt. Till barndomen. Niclas Strandh kom till Köping när han var tre år och bodde här till dess han var tjugo.

Hur var det att växa upp i Köping?
– Oj, det var länge sen. Det är en typisk bruksort, på samma sätt som Borlänge, där jag bor nu, är.
– Eftersom jag är lite udda hade jag i Köping en avgränsad mängd människor att umgås med. I en småstad är man ibland tvungen att hitta en minsta gemensam nämnare för att finna en grupp att vara med i.

Hur ofta är du i Köping?
– Jag har inte varit där på tio år. Men jag kommer till stan i höst. Jag har föreläst tidigare för Västerås stift, så jag kommer att göra en föreläsning för dem i Köping, berättar Niclas.

Kopplingen till kyrkan är naturlig. Efter att ha vuxit upp inom missionsförbundet blev Niclas på sommaren efter nian församlingsassistent. Under gymnasiet tillbringade Niclas mer tid med att bygga upp kyrkans ungdomsverksamhet än att vara i skolan.
– Jag hade flest frånvarotimmar av alla – men jag fick bra betyg ändå. Jag gjorde det jag skulle, så det var svårt för lärarna att säga något.
Efter gymnasiet flyttade Niclas till sin nuvarande fru i Västerås. Ett år senare gick lasset vidare till Uppsala. Efter sex års studier i teologi var Niclas utexaminerad präst.
Sedan blev Niclas, efter en kort sejour i Grytnäs utanför Avesta, ”headhuntad” som ungdomspräst i Borlänge. Ett extra tufft jobb med tanke på den höga kriminalitet som fanns på orten.
– Jag jobbade alltid. Vilket jag i och för sig gör nu också – men då var det hela tiden på liv och död, säger Niclas.

Att kombinera prästyrket med familjeliv visade sig vara tufft. Till slut blev situationen ohållbar. Niclas gick in i väggen.
– Den sista begravningen jag tog hand om var en ung kille som blev skjuten med hagelgevär mitt på Sveatorget i Borlänge. Efter det var jag sjukskriven ett år. Jag låg bara hemma och sov.
Niclas tyckte inte längre att det var kul att vara präst. Han var tvungen att hitta på något annat. Journalistik, reklam och PR hade han erfarenhet av sedan tidigare då han både startat en kyrktidning i Västerås och under studieperioden drivit V-Dala nations kårtidning.
En utbildning till copywriter blev nästa steg. Niclas fick sedan jobb som planner på reklambyrån Heimer & Company i Falun.
– Jobbet som planner går ut på att utveckla olika strategier och koncept. Att förstå hur människor är och försöka förmedla vad de vill ha, berättar Niclas.
Hans tidigare erfarenheter inom beteendevetenskap, sociologi och psykologi visade sig vara mycket värdefulla. Efter fem år som präst har Niclas snart jobbat tio år i PR-branschen.
– Nu har jag varit längre på den mörka sidan, säger Niclas och skrattar.

År 2007 lanserades Facebook. Genast startade en hype kring sociala medier. Niclas Strandh var inte sen att haka på. Samma år började han att hålla föreläsningar i ämnet.
– Jag kände direkt att ”det här kan jag”. Redan 2001 startade jag min första blogg, så jag var väl insatt.

För vilka föreläste du?
– För alla som vågade. Till en början var alla skeptiska. Att prata om sociala medier var som att prata om en djurart som ingen hade sett.
Sedan 2009 driver han sitt eget företag. Han jobbar dessutom som konsult för den kreativa kommunikationsbyrån JMW.

En del av Niclas yrkesutövning är att hjälpa företag att integrera sociala medier i sin verksamhet och marknadsföring. Autenticitet är A och O enligt Niclas.
– Vi ska inspirera, inte skriva. Vi ska ge tips och coaching, men de måste formulera det själva. Annars blir det inte på riktigt.
En vanlig dag börjar redan tio i fem på morgonen. Efter att ha kollat e-post, Facebook och Twitter äter Niclas en snabb frukost innan han rusar till tåget mot Stockholm.
Väl på plats på kontoret passerar dagen snabbt med möten och föreläsningar innan han vid 17-tiden packar ihop och åker hem till Borlänge igen. Har han tidigt möte dagen efter sover han kvar.
– Jag är ständigt uppkopplad och uppdaterar regelbundet vad jag gör och var jag är.
Plötsligt rycker Niclas till.
– Javisst ja, jag måste ju checka in!
Han plockar fram mobilen och några knapptryck senare vet de cirka 6 300 människor som följer Niclas på Twitter var han är någonstans.
Riskerna med fenomenet incheckningar har debatterats flitigt på sistone. Svenska Dagbladets aktuella artikelserie ”Facebook som brottsplats” ger Niclas dock inte mycket för.
– De som följer mig är på ett eller annat sätt bekanta för mig. Om jag har vänner som är inbrottstjuvar borde jag kanske se mig om efter nya. Vill man göra inbrott är det bra mycket lättare att sätta sig utanför mitt hus och vänta på att jag åker iväg.
– All teknik kan missbrukas. Jag brukar säga att internet är en kniv. Det kan vara en skalpell – som räddar liv. Den kan vara ett vapen – för att mörda dig. Den kan skära bröd – för att föda dig. Allt handlar om vilken intention den som använder det har.

I och med de sociala mediernas utbredning blir gränsen mellan vad som är offentligt och privat allt tunnare.
– Jag tycker egentligen inte att vi blivit mer privata, bara mer personliga. Sedan måste vi inse att definitionen för vad som är privat är väldigt olika.
– Senaste decenniet har den största förändringen i samhället på väldigt länge skett. Allt tack vare internet. Det är en snabb förändring, men våra beteenden ändras inte lika fort och det bör man ha i åtanke.

Bör man som privatperson ha en strategi för vad man delar med sig av på nätet?
– Ja! Kanske inte så att man behöver skriva ner det, men det kan vara bra att tänka efter. Tänk: ”Vad vill jag se och veta av mina kompisar?” Det är en bra måttstock.
– Är man till exempel lärare, politiker eller journalist bör man vara extra noggrann med vilka man blir vän med på nätet och vad man skriver.
– Egentligen måste man fundera på samma sätt som när man väljer vilka man går ut på krogen med. Tänkandet är inte nytt – det är bara det att allt går mycket snabbare.

Vi återknyter till samtalets början – om uppväxten och problemen med att känna gemenskap och tillhörighet. När Niclas upptäckte internet öppnades en ny värld.
– På internet kan jag vara mig själv. Då spelar det ingen roll om den jag snackar med sitter i Calcutta, Eslöv eller New York.

Men är det inte socialt isolerande att bara sitta hemma framför datorn?
– Absolut inte! Nittio procent av mitt sociala liv finns på nätet – ändå har jag aldrig träffat så mycket folk fysiskt sedan jag började använda internet.
– När man väl träffar nätvänner är man trygg eftersom man redan känner varandra. Med nätet försvinner allt det jobbiga i det analoga sättet att lära känna människor. Det handlar mer om vad vi säger än hur vi ser ut.
Och så var det här med namnet – Deeped Niclas Strandh.

Var kommer det ifrån?
– Deeped är ett smeknamn som uppkom 2004 i samband med att jag startade en ny blogg. Så småningom började bekanta kalla mig det även privat, säger Niclas.
– Eftersom jag jobbat hårt och mitt internetnamn spridits snabbt hade det varit svårare att börja jobba in Niclas Strandh. När jag i våras höll på att byta namn på mitt företag tänkte jag att jag kunde testa att lägga till Deeped i mitt namn också – och det gick igenom!