Det fanns mycket kvar för honom att uppleva, göra och säga. Det är så sorgligt att han inte finns här hos oss längre, det känns som om det egentligen inte var dags än för honom att segla vidare.
Vi syskon minns Björn från uppväxten i Arboga. Redskapsgatan med omnejd var vår hemvist. Det var barnrika kvarter och där var Björn en driftig och företagsam lekkamrat.
Redan i tidig ålder var han en nyfiken och busig kille, som inte bangade för något. Björn tyckte om fysiska aktiviteter såsom skidåkning och han var en hejare på skridskor.
Det var alltid fart och fläkt runtom honom. Vi såg upp till honom, han var ju vår storebror, som alltid hade något på gång. Vi minns även att Björn ibland var en riktig retsticka, speciellt mot vår lillebror som gav igen så gott han kunde.

Eftersom Björn var äldst var han även först med att gå ut och roa sig i Folkets park eller Folkets hus. Minnet av Björn när han gick iväg i pjathatt och myggjagare lever kvar i oss. Vi längtade också efter att få gå ut på galej och vi var allt lite avundsjuka på honom.
Vår mamma lärde Björn att dansa hemma i vardagsrummet. Han blev en stjärna på dansgolvet och var allt en riktig charmör bland tjejerna.
Björns företagsamhet tog han med sig in i vuxenlivet. Han gjorde lumpen som fallskärmsjägare. Sedan började yrkeslivet, först som murarlärling och sedan som egenföretagare i byggbranschen.
Fritidsintressen fanns det gott om. Bland annat orientering, fallskärmshopping och segling. Tänk att Björn byggde en vacker segelbåt själv! Han hade även egna travhästar som han tränade.
Vi fanns till för varandra i både med- och motgång genom åren. Nu är syskonskaran inte längre komplett och han fattas oss.
Vivianne Eriksson
Robert Eriksson
Karin Pettersson