Robin som stått modell på omslaget till boken, är först framme vid grinden. Husse kommer klivande några meter efter. Här i Carlsvik har Lars Gren sitt paradis och här har han skrivit sin lovsång till airedaleterriern.
– Att leva med airedaleterrier har gett så mycket i mitt liv. Då vill jag också ge lite tillbaka.
Att handskas med text och bild är inget nytt för Lars.
– Jag har arbetat med trycksaker sedan jag var 20 år.
Född i Laxå, uppvuxen i Sala, och efter studier på Stockholms universitet kom han till Parken Zoo och en tjänst som försäljningschef. Karriären har gått via WestmannaTurism där han varit turistchef och tre år som vd på Skånes turistråd.
Numera är han sin egen och anlitas som konsult i branschen. Men producerat en bok har Lars aldrig tidigare gjort.

Idén till boken kom upp för några år sedan på träff med rasklubbs-entusiaster. Man diskuterade det bekymmersamma läget för airedaleterriern med registreringssiffror som sjunker för varje decennium.
– På 80-talet registrerades 300 valpar per år, på 90-talet 100 valpar och nu är rasen nere i 60 per år.
Något var tvunget att göras! Både Lars och författarkollegan Helena Ardholm hade var för sig haft tankar på att skriva en bok om rasen. Nu bestämde de sig för att göra slag i saken – tillsammans.
– Vi var överens om att det inte skulle bli en historiebok om airedaleterriern, sådana finns det så många av redan. Vi hade lite olika tankar om vad boken skulle handla om, men var överens om att den skulle paketeras på ett glassigt sätt.
Resultatet blev en så kallad coffee-table-book, en stor, vacker bok att bläddra i med många bilder.
Lars säger att boken är en beskrivning av den moderna airedaleterriern sett ur olika perspektiv. Dels har han och Helena skrivit egna texter, men även människor runt om i världen med kännedom om rasen har bidragit. En av Lars texter finns i kapitlet som handlar om att mista en hund.
– Jag vill visa att det finns olika sätt att skiljas från sin hund på, och att man ska välja det sätt som man själv tycker är bäst. När vår gamla cairnterrier hemma i Sala skulle avlivas bad vi veterinären komma hem till oss. Hunden fick somna in med alla runt omkring sig. Sen gjorde jag likadant med min förra airedaleterrier. Hon ligger begravd under en egen sten här i trädgården.

Vi sitter i matrummet med utsikt över Mälaren, med rykande hett kaffe i muggarna och nygräddad sockerkaka på fat. Robin lyfter försiktigt upp en tass och placerar den på Lars arm.
– Du ska få smaka, jag lovar, säger Lars med en blick på Robin och muttrar något om kakor och bortskämda hundar.
I rummet intill står inte bara den vackra kakelugnen som sprider värme kyliga vinterkvällar. Där finns också två soffor placerade framför tv:n, en egen för Robin och en för Lars, och vid väggen en bokhylla fylld med allt från Wahlströms ungdomsböcker till verk av nyare slag.
– Jag är en riktig ”bokoman”. Böcker är som vänner för mig. En vägg med tusen böcker betyder ju också tusen vänner.
Arbetet med boken Airedaleterrier ledde Lars och hans författarkollega till England. Robin var förstås med efter att ha genomgått den obligatoriska rabiesvaccineringen.
På ljunghedarna i Yorkshire tog Lars, som stått för cirka 70 procent av bildmaterialet, omslagsbilden till boken.
– Jag ville absolut till den delen av England. Det var därifrån veterinären kom som skrev de böcker som blev ursprunget till tv-serien I vår Herres hage. Tipset om dessa böcker fick jag som tioåring av skolbibliotekarien på Åkraskolan i Sala.
För övrigt tycker Lars inte att det är något jättejobb att skriva en bok.
– Det är ju inte gjort på en kafferast heller, men det som tagit mest tid är själva tankearbetet, processen där ideerna tar form.
Arbetet med layouten lejde de bort för att få nya ögon på den, och många andra har varit inblandade i själva produktionen.
Förra året kom boken Airedaleterrier då äntligen ut. Försäljningen har gått bra, med tanke på att den är tryckt i ganska begränsad upplaga i Sverige. Men det är i England och framför allt i USA de räknar med att försäljningssiffrorna ska gå upp, då boken är översatt för lanseringen utomlands.
Recenserad har den blivit. I tidskriften Hundsport fick den dock ett ganska svalt mottagande, men desto högre betyg har läsarna gett boken på Adlibris och många positiva kommentarer kommer från läsare utomlands.
– Många berömmer den för att inte vara så akademisk, utan en bok för den vanliga hundägaren. Och det var ju det som var vårt syfte.