Första gången jag såg henne var hon några dagar gammal. Annika var full av energi redan från början. Hennes åsikter var bestämda och beskeden klara. Inget trugande eller
krusande. När hon var sex år övades schottis i vår långa hall. Att bli skjutsad på min makes skoter till första klass i skolan, tyckte hon var skojigt.
Åren gick och plötsligt var hon tonåring med långt hår, platåskor och med allt vad det innebär att vara tonåring. Vid den tiden upptäckte hon hur roligt det var att sy egna kläder. Därför utbildade hon sig inom textil vid Carlforsska gymnasiet i Västerås. Åren gick vidare. Nu var hon tvåbarnsmor med egen familj och många intressen. På symaskinen skapades under årens lopp medeltidskläder, brudklänningar i olika modeller, raffiga underkläder och mycket annat. Att sticka och brodera med färggranna garner blev också en hobby, liksom odling av blommor och grönsaker som hon själv frösått. I växthuset frodades enorma tomatplantor som frikostigt delades ut som presenter. Allt som hade med hantverk verkade enkelt i hennes händer.

Det jag tänker mest på är alla högtids-, examens- och födelsedagar som släkt och vänner har firat tillsammans, bland annat i Annika och Mickes hem i Viby. Under den mörka årstiden dukades mat upp i det rymliga köket med gående bord. Vi satte oss i det stora rummet, där ljuslågor spred ett fladdrande sken över borden.
Att sedan stå på gården och se den nattsvarta stjärnhimlen var en upplevelse. Den varma årstiden hölls festerna på övervåningen i gårdens gamla brygghus, där ljus silade
in mellan bräderna.
Annika var glad i livet. Det fanns så mycket roligt att göra. För några veckor sedan satt jag, Annika, hennes mor och ena dotter i dotterns kök. Vi försökte överträffa varandra i att sjunga gamla barnsliga slagdängor medan skratten ekade mellan väggarna.
Arbetsplatsen hade hon vid Saab Aerotech, där hon trivdes med både uppgifter och arbetskamrater.
Jag är tacksam att jag varit hennes moster och vet att hon fattas oss alla.

Kerstin Williamsson