Det kallas för urbanisering, då människor flyttar in till städerna från en alltmer glesbefolkad landsbygd. Så länge de flesta av oss bodde på landsbygden levde vi nära naturen och på naturens villkor. Då var förståelsen för de naturliga processerna ett normalt tillstånd för det stora flertalet.
Man kan se på poesin, musik-texter och litteraturen i övrigt hur naturen skildras som en naturlig del av människans liv. Se bara på Bellmans dikter och Taubes visor, för att nämna ett par av de mest kända.
I samband med inflyttningen till städerna minskade insikten om de naturliga villkoren.
Jag har deltagit i kommunala beslut om människornas livsvillkor i förhållande till den omgivande naturen. Vissa beslut har hindrats av naturälskande medborgare, som har haft ett ”enögt” förhållande till sin omgivning.
Ornitologer har fått stor uppmärksamhet, då de överklagat kommunala beslut. Anledningen var att en utrotningshotad hackspetts revir berördes av det kommunala projektet.
Det är i detta sammanhang som ”enögdheten” kommer in. I en kommun finns så många intressen som måste vägas mot varandra till det gemensammas bästa. Varje beslut måste bli kompromisser mellan olika gruppers värderingar.
Jag skriver dessa rader efter att ha läst om problemet med nattviolerna, som hotas av planerad bebyggelse.
Den som har läst om evolutionen på jorden och naturens experiment fram till våra dagar kan se hur det funnits otaliga levande arter under denna utveckling och som inte längre finns. Det har varit allt från bakterier till mammutar. Efter mammutarna har utvecklingen fortsatt fram till våra dagar.
Det enda som är säkert, är att bara de mest anpassningsbara arterna fortlever när deras levnadsvillkor förändras. Det kan bero på klimat eller människans åtgärder. Det är naturens villkor för allt levande.
Vår oro för någon enstaka arts fortlevnad är därför intressant. Det är vi människor som har brett ut oss och förökat oss. Vi förändrar livsbetingelserna på jorden. Detta är till men för andra arter som inte längre har de villkor de behöver för sin existens.
Använder man båda sina ögon och ser övergripande på vårt klot, inser man att det är så. Det hjälper inte att inrikta sig på en räddningsaktion för ett enstaka exemp­lar, vare sig det är fråga om växter eller djur. Vi måste kunna kompromissa och väga intressena mot varandra.
S.Å. Skog
Köping